Läste en intressant blogg som handlar om hur människor i samhället är rädda för tala om psykisk ohälsa. Ett bra inlägg och något som verkligen bör lyftas.
Jag älskar läsa bloggar om andra som har samma problematik som jag själv med olika former av funktionshinder, psykisk ohälsa eller som ett eller annat sätt kämpar för ta sig igenom de svårigheter som man står inför.
Alla sätt och former anser jag viktiga att använda för lyfta fram, belysa och informera för minska fördomar, skapa förståelse men framförallt ge kunskap.
Kunskap är outstanding i alla lägen.
Bristen på kunskap skapar rädsla, fördomar och stämplingar som avvikande på negativt vis.
Vad jag däremot har svårt för är när man på ett vis ”höjer sig” själv som en att vara ”mer speciell” för motverka de fördomar som man ständigt möts av.
Jag försöker att välja en annan approach till för de som placerar mig i ett fack.
De får kategorisera mig, göra mig till en stereotyp av något som ”man tror” pga av bristande kunskap och bristande förståelse-
men numera väljer jag att sluta förklara mig, försvara mig och strider inte MOT fördomarna.
Jag försöker välja att vända tänket till att jag står FÖR vem jag är med allt det innebär- på gott och ont.

En stämpling som ”störd” är en negativ avvikelse och blir ett beteende som jag inte  tror gynnar någon- snarare tvärtom.
En avvikande person är inte man ÄR- det är något man BLIR.
Jag ÄR inte avvikande för jag väljer att inte BLI det.
Men jag är unik- såsom du som läser- och alla andra.

Jag har ADHD och är bipolär- men- jag är inte störd.
I min värld är störd ett negativt ord. Jag smakar på det och det känns beskt på min tunga. Vet inte varför men får fundera över det.
Jag vill slå hål på att det inte handlar om att vara ”störd” eller vara störig.
Vill ta konkret kunskap till skapa förståelse för vad det innebär för personen som kämpar med funktionshindren eller den psykiska ohälsan.
Jag har en son som frågasatte rimligheten att få bli arg i skolan utan att bemötas med ”nu är han dampig” pga hans ADHD.
Hur hade det blivit om han hade en t-shirt på sig där det stod ”Damp- roules” eller ”Störd och stolt”?
Jag är en rebell i hjärtat och kan gärna vara provocerande och ibland är det ett bra sätt att få andra att vakna. Men i förlängningen krävs också annat. Svår balansgång det där.
För mig handlar det om att bli tagen på allvar.
Känner inte att jag skulle göra det om jag hade Damptant på bröstet.
Det finns så många som faktiskt lider av sina funktionshinder och sin psykiska ohälsa, inte bara de drabbade själv utan även anhöriga.
I perioder lider jag som ett svin av min bipoläritet.
Jag sliter som ett djur för vara disciplinerad även i svängningar som det nästintill inte är möjligt. Men jag lyckas numera ganska bra.
Rädsla för lvergången till hypomani till mani, maler alltid i bakgrunden.
För då vet jag hur allt riskerar att gå käpp rätt åt helvete. Och när kraschen efter en riktig maniepisod kommer, ska jag sopa upp allt, med ADHD-problematiken som ”hjälpmedel”. Vem som helst kan ju gissa hur bra det går?

Störd? Nej, tack! Undanbedes!
Sjuk? Ja. Mest sjuk känner jag mig när jag bara vill dö.
Sjukt liten.
Sjukt rädd.
Sjukt sjuk.
Stolt? Ja som fan! Var gång jag går ur dessa tankar och finner mening oavsett vad det kan vara, blir jag stolt över att jag besegrat min sjukdom-
för denna gången.

Jag är vad man brukar säga en stark personlighet, karismatisk, lätt för entusiasmera människor, engagerad, positiv, ”för mkt”, gränslös, integritetslös, hämningslös osv…
En ny insikt jag gjort för inte länge sen var:
”Bara för jag är en stark personlighet behöver jag inte ha ett starkt Jag”.
Blev ledsen den dagen detta slog mig. Ofta fungerat bra med vänner och speciellt i den kreativa delen av mitt yrke. Men ändå har det alltid funnits den där malande känslan av:
”åh tänk om jag blir påkommen, nu är jag snart avslöjad för vara den fejk jag försöker dölja”….
”Tänker jag och känner jag rätt nu…?”
”Är det jag säger verkligen något jag står för?”
”Säger jag detta bara för jag orkar inte med kritik och för få vara ifred med mig själv?”
Jag vet förnuftsmässigt att jag är bra på det jag gör (gjort) men jag vet också att jag valde det jag gör (gjort) som en ”easy way”- för det är den enda värld jag känner mig trygg i.
Men inte den värld jag nu stigit in i.
Nåväl.
Mycket har snurrat kring Socialt arv-avvikelse- aldrig känt mig hemma i mig själv- Självbild- Jagkänslan- mitt egenvärde- vilka är MINA behov- Varför finns jag?
För vem finns jag?
Varför känner jag mig så trasig?
Varför har mitt liv sett ut som det gjort?
Vad är mitt arv?
Till vilken miljö föddes jag?
Vilka valmöjligheter hade jag då?
Vilka har jag idag?
Är de val jag gör mina?
Är de förväntningar från andra?
Jag föddes med en skörhet.
Var människor omkring mig rädd om mig?
Såg de mig eller är jag någon som bara finns?
Hur vet man vikten av att vara rädd om sig om ingen visade:
Hur gör man?
Är jag värd att vara rädd om?
Dysfunktionella familjer/flräldrar kan helt klart förstärka negativt och”lösgöra” eller skjutsa på de ”medfödda” funktionerna.
Gemensamt för alla dysfunktionella familjer är att de skapar ett stressat klimat för barnen att leva i. Oavsett dysfunktinalitet.
Stress. Ett stressat barn….blir ”stress-skadad” på ena eller andra viset.
Hur skapas en Självbild med grundkänsla av
stress, brist på integritet och förvirring?
Vilka blir konsekvenserna?
Vilka vägar och hur mår ett Vuxet barn med denna självbild?
Jag en någon som behöver förstå hur jag skapades för kunna förändra det som faktiskt gick fel längs vägen.

      

Att vara Bipolär betyder att man har större svängningar i humöret än "vanliga människor".

Förmodligen så sårar jag även folk på vägen,    

Manodepressiv sjukdom – bipolär sjukdom
Sjukdomen kallas även bipolär sjukdom och innebär att man i perioder är antingen manisk eller deprimerad. När man är manisk kan man förlora omdömet och bete sig på ett sätt som skapar problem när det gäller till exempel relationer, arbete och ekonomi. När man är deprimerad kan allt kännas svårt och man kan förlora livsglädjen. Mellan perioderna av sjukdom brukar man må bra och kan ofta leva som vanligt.

Det är vanligt att man blir sjuk för första gången i tonåren. Risken att insjukna är större om man har en nära släkting som har sjukdomen.

Symtom
Under en manisk period är det vanligt att man är överdrivet upprymd, överaktiv och har ett extremt stort självförtroende. Man kan också lätt bli irriterad och vissa behöver mindre sömn.

När man är deprimerad känner man sig ofta nedstämd, har svårt att koncentrera sig och har dåligt självförtroende. Det är också vanligt att man får sömnbesvär och minskad eller ökad aptit.

Ibland kan man ha maniska och depressiva symtom samtidigt.

Behandling
Mediciner och psykoterapi kan göra att svängningarna i humöret minskar och att man slipper återfall. Det är också viktigt att man får kunskap om sin sjukdom så att man kan känna igen tidiga tecken på att man håller på att bli dålig.

Vid svåra besvär kan man behöva vårdas på sjukhus.

 

När ska man söka vård?
Om man misstänker att man själv eller någon annan har manodepressiv sjukdom ska man kontakta en vårdcentral.

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd.
Vad händer i kroppen?
Växlingar mellan mani och depression
Vid manodepressiv sjukdom, eller bipolär sjukdom som den numera allt oftare kallas, får man återkommande perioder av omväxlande mani och depression. I en manisk period är det vanligt att man har en förhöjd sinnesstämning, är överaktiv och behöver mindre sömn. Vid depression är man ofta nedstämd, håglös och känner sig trött på livet. Mellan sjukdomsperioderna är man vanligtvis helt frisk.

Manodepressivitet är en av de tidigast beskrivna sjukdomarna. Redan 400 år före Kristus beskrev den grekiske filosofen Hippokrates tillståndet som melancholia och mania. Sjukdomen är vanlig, men fortfarande okänd för många.

Både arv och miljö har betydelse
Både arv och miljö är viktiga orsaker till att man får manodepressiv sjukdom. Arvet har större betydelse än vid många andra psykiska sjukdomar. Undersökningar av enäggstvillingar som växer upp i skilda miljöer visar att ärftligheten har avgörande betydelse för om man ska få sjukdomen.

Det är sannolikt flera gener inblandade vid utvecklingen av manodepressiv sjukdom. De påverkar tillverkningen och omsättningen av viktiga proteiner i hjärnans celler. En ökad känslighet i dessa system gör att man löper en förhöjd risk att insjukna i manodepressiv sjukdom vid yttre påfrestningar.

Stressande livshändelser kan utlösa sjukdomen
Ofta är det någon stressande livshändelse, framför allt i sjukdomens tidiga skede, som orsakar en ny sjukdomsepisod. Det gäller särskilt när man får depression, men också en mani kan utlösas av yttre påfrestningar. Med tiden tycks yttre påverkan få allt mindre betydelse och sjukdomsorsakerna återkommer oftast spontant utan synbar orsak. Många andra omständigheter, som personlighet, långvarig stress, kroppsliga sjukdomar och omgivningens sätt att reagera kan påverka sjukdomen på lång sikt.

 

Lika vanligt bland män och kvinnor
Manodepressiv sjukdom är ungefär lika vanlig hos män som kvinnor. Män har oftare maniska perioder, medan kvinnor oftare lider av depression.

Drygt en av hundra får sjukdomen
Risken att någon gång i livet insjukna i manodepressiv sjukdom är en till två procent. Om man även räknar in lindrigare former av sjukdomen stiger siffran till fem procent eller mer. Sjukdomen är lika vanlig i hela världen och förekommer hos människor i alla socialgrupper. Man brukar insjukna första gången när man är mellan 15 och 30 år, ofta i tonåren. Det händer ibland att små barn insjuknar, men det är ovanligt.

Börjar ofta med depression
Det är vanligt att sjukdomen börjar med en eller flera depressioner. Det kan då vara svårt att veta om man har fått en vanlig depressionssjukdom, där man inte riskerar att bli manisk, eller om man har fått manodepressiv sjukdom. Att enbart ha återkommande depressioner är betydligt vanligare än manodepressiv sjukdom. Om man har börjat få depressioner i unga år är det däremot vanligast att depressionssjukdomen senare övergår i manodepressiv sjukdom.

Har man släktingar med manodepressiv sjukdom är det bra om man är uppmärksam på tecken som kan tyda på sjukdomen och söka psykiatrisk hjälp redan vid sitt första sjukdomstillfälle.

Vanligt med återfall
Det varierar hur allvarlig sjukdomen blir. Om man har insjuknat i en mani och inte får behandling är risken mycket stor att man får återfall.

Nästan alla med obehandlad manodepressiv sjukdom får fler än fyra sjukdomsperioder under sin livstid. Behandlingsmetoderna har utvecklats framgångsrikt och man kan oftast leva ett vanligt liv med arbete och familj. Man kan återinsjukna trots att man får behandling, men då blir symtomen oftast inte lika allvarliga och de kommer mer sällan.

Till Sidans topp
Till innehållsförteckningen Symtom och diagnos
Stora variationer i hur sjukdomen utvecklas
Sjukdomsförloppet vid manodepressiv sjukdom kan se mycket olika ut för olika personer och kan även förändras med tiden.

Manier kan vara kraftiga med psykotiska symtom, så kallad bipolär sjukdom typ 1, eller lindrigare med endast lätt ökad aktivitet, så kallade hypomanier eller bipolär sjukdom typ 2. Om man får en svår mani kan man bli så uppvarvad att man tappar omdömet. Man kan också bli så aggressiv att man blir farlig för sig själv och andra.

Vid depression finns risk för självmordsförsök och självmord. Därför behöver man ofta få vård på sjukhus, medicin och vara sjukskriven under den tid det tar att tillfriskna.

Vanligen börjar sjukdomen med några depressiva episoder före den första maniska perioden. I början kan det ta tre till fyra år mellan återfallen.

Ibland förekommer så kallade blandepisoder med både maniska och depressiva symtom samtidigt. Sjukdomsepisodernas längd varierar också. En del har mycket långvariga manier och depressioner, medan andras symtom endast varar några få dagar.

De flesta som har manodepressiv sjukdom är helt utan symtom mellan sjukdomsepisoderna, medan andra har ständiga humörsvängningar eller konstanta depressiva eller maniska symtom.

Mani
Vanliga symtom i den maniska fasen är

•förhöjd sinnesstämning
•ökat självförtroende
•överaktivitet
•irritabilitet.
Ibland minskar också sömnbehovet. Andra symtom kan vara att man gör vidlyftiga ekonomiska och sexuella utsvävningar. Om man inte får behandling kan det leda till att man blir aggressiv, orolig och omdömeslös. Det kan ibland gå så långt att man måste gripas av polis och tvingas till psykiatrisk vård.

Depression
Vid depression brukar man ha de flesta av följande symtom:

•nedstämdhet
•håglöshet
•glädjelöshet
•koncentrationssvårigheter
•dåligt självförtroende
•sömnbesvär
•ökad eller minskad matlust
•känsla av hopplöshet
•minskad sexuell lust.
Om depressionen djupnar blir man ibland trött på livet och kan få självmordstankar. Det är viktigt att man söker hjälp, eftersom symtomen kan förvärras om man inte får behandling.

Psykotiska symtom vid bipolär sjukdom
En svår mani eller depression kan leda till att man inte längre uppfattar och tolkar verkligheten på ett riktigt sätt, en så kallad psykos. Symtomen vid psykos kan vara förföljelsetankar eller hörselhallucinationer. De psykotiska symtomen brukar försvinna i takt med att man börjar må bättre.

Mani och depression samtidigt
Ungefär en tredjedel av alla som har manodepressiv sjukdom har vid en eller flera perioder blandade tillstånd med både maniska och depressiva symtom samtidigt, så kallade blandepisoder. Det förekommer då också ofta psykotiska symtom.

Sjukdom med omväxlande depressioner och manier (Bipolär sjukdom typ 1)
Denna typ av manodepressiv sjukdom innebär att man omväxlande får svåra manier och depressioner. Båda tillstånden är allvarliga och innebär ofta att man får svårt att klara sig själv. Särskilt vid mani brukar det vara nödvändigt att man får vård på sjukhus.

Om det första insjuknandet i manodepressiv sjukdom sker i unga år kan det vara svårt för en läkare att skilja symtomen från de man har vid andra allvarliga psykiska sjukdomar, till exempel depression eller schizofreni. Längre fram i livet är det lättare för läkaren att avgöra vilken sjukdom man har.

Sjukdom med främst depressioner (Bipolär sjukdom typ 2)
Många som får återkommande depressioner har också perioder med lindrigare maniska symtom, så kallade hypomanier. Symtomen kan då vara att man får ökad energi, större kreativitet, skämtsamhet och ett allmänt glatt humör som kan vara svårt att uppfatta som ett sjukdomstillstånd.

Depressionerna har inte alltid samma symtom som en vanlig depressionssjukdom. Man kan till exempel ha ett ökat sömnbehov och sug efter sötsaker. Ofta fungerar inte vanlig behandling mot depressioner. I stället måste man få medicin som stabiliserar stämningen.

Ungefär en av tio med denna form av manodepressivitet utvecklar senare riktigt maniska sjukdomsperioder.

Lindriga maniska symtom som inte är sjukdom
Alla människor svänger i någon utsträckning mellan att känna sig nöjda eller mindre nöjda med sig själva och sina liv. En del personer har dessutom återkommande perioder med så kallade hypomana symtom. Det är lindriga maniska symtom där man har en viss kontroll över sig själv. Perioderna av nedstämdhet där emellan är inte så pass allvarliga att de kan räknas som depressionssjukdom. Det kan vara ett förstadium till manodepressiv sjukdom, men det kan också vara att man har ett temperament där humöret lätt svänger, så kallat cyklotymt temperament. Det brukar inte leda till några allvarligare problem.

Snabb pendling mellan mani och depression
Sjukdomen kan ibland förändras så att man snabbt pendlar mellan depression och mani. Om man har fyra eller fler episoder av mani eller depression under ett år kallas tillståndet rapid cycling.

Ibland är svängningarna ännu snabbare, och kallas då ultrarapid cycling. Det är vanligare hos kvinnor än hos män. Ofta måste en kombination av olika förebyggande mediciner användas för att man ska få kontroll över sjukdomen.

Tidiga symtom på återfall
Oftast börjar ett återfall i sjukdomen med lindrigare symtom, så kallade tidiga tecken. Vid depression är det vanligt att man får sömnstörningar och bristande intresse för saker som man annars är intresserad av. Vid mani är ett minskat sömnbehov, större kreativitet, skämtsamhet och pratsamhet vanliga tidiga tecken.

Symtomen varierar från person till person och därför är det viktigt att man tillsammans med sin behandlare och anhöriga kartlägger tidiga tecken på återinsjuknande så att man känner igen dem. Ofta går det då att stoppa utvecklingen av sjukdomen innan man blir allvarligt sjuk.

Olika undersökningar
Det finns inga objektiva sätt att mäta vilket stämningsläge man har, men en van läkare känner igen symtomen. Det finns också olika intervjuformulär som kan hjälpa läkaren att ställa rätt diagnos. Det går även att använda så kallade stämningsdagböcker. Där kan man notera stämningsläge, antal sömntimmar och andra symtom för att få bättre kontroll över läget.

Ofta kan man själv eller anhöriga vara bäst på att upptäcka tidiga tecken på återfall.

Att få sjukdomsbeskedet
Att få diagnosen manodepressiv sjukdom kan väcka blandade känslor. Ofta har man besvärats av humörförändringar i flera år. Många har också sökt vård och kanske varit med om långa och påfrestande sjukhusvistelser men inte fått rätt diagnos. I en sådan situation är det för det mesta en lättnad att få en sjukdomsdiagnos och förebyggande behandling. Man kan känna det som att man äntligen blir förstådd och situationen blir mer hoppfull.

Det kan också vara svårt att acceptera att man har fått en livslång sjukdom. Ibland har det varit tungt under många år och när man äntligen blir fri från symtomen drabbas man av en livskris där man sörjer det som man kan uppleva som förlorade år. Då är det bra om man också får psykologisk hjälp.

Svårt för anhöriga
Att leva nära en person med kraftiga humörsvängningar kan vara påfrestande. Det är lätt att förstå att man ställs inför svåra överväganden då en närstående är manisk eller djupt deprimerad. Många anhöriga beskriver också att det är mycket påfrestande att man inte i förväg vet hur familjesituationen kommer att vara. Det blir svårt att planera gemensamma aktiviteter. Familjeekonomin blir ofta ansträngd av långa sjukskrivningsperioder och perioder med ekonomisk expansivitet.

Ofta underlättar det mycket om hela familjen har en god kontakt med den läkare som behandlar personen med manodepressiv sjukdom. Det kan vara bra att den som är sjuk, tillsammans med familj och behandlande läkare, under en frisk period kommer överens om hur man ska förhålla sig till varandra och vem som ska kontaktas vid nya sjukdomsperioder. Ett gott råd brukar vara att försöka vara öppen och tydlig mot varandra om när och hur man kontaktar sjukvården.

Då va de bara att hanka sig upp igen å ta tag i en del som halkat efter. Är sjukskriven en vecka till. Det ska nog räcka bra det. Medans ja varit dålig ett tag nu har hemmet förfallit å nu sitter  ja här å ser på eländet med ena ögat, vill inte seee ju   

Å har en honkatt som fått knäppen å börjat pissa i sängen min grrrr WOFF!!

Vart ska ja sova nu då? Blir väl soffan, ett under att hon hon hållt sej från den!!

Känns tomt just nu...lika tomt som i plånboken ungefär   

Någon som har lite pant att donera till en kyrkråtta??

Nu har Insomnian ett kraftigt grepp om mig, inatt sov jag för första gången på 4 dygn i rak, den har varit på besök ofta senaste månaderna. orkar inte,

inte kul efter 4 dygn och man börjar se hallisar   

WHAT!!??!! Va det Ludvig Van Bethooven som ringde på dörrn nyss å ropa i brevlådan att han bara ville donerA halva sin rikedom + ett piano åt mig??! njaäää......? det kan väl inte stämma riktigt....

mycket har hänt senaste veckorna. Mest tråkigheter och vet inte hur ja ska hantera allting riktigt. Blir så ledsen när speciellt när vänner inte verkar veta vem jag är eller hur jag funkar i livets kriser. Trodde på en av dem i alla fall. En av tre.

Men nu är ingen kvar    ok, ja får väl inget annat val än att ta det då. Orkar inte med några dagisfasoner å småbarnsintellekt. Fatta eler inte. Jag är den jag är och tvivlar du någonsin på det så vad kan jag göra?

Sen så har jag/vi i alla fall blivit av med en negativ person i vårat liv nyligen + en till som funnits med oss ett tag, tråkigt, ledsamt men det blir bättre så för oss. Och nu snackar jag inte vänner. en av dem är sonens sk far. Jag tog äntligen upp en sak med dem därnere i förrgår. Och då brakade helvetet loss, men det är ok, för vi vet att vi handlar efter hjärtat och ett barns känslor och rättigheter.

Man kan inte ha några barn och sen totalt rata ett annat, av sitt eget kött och blod. Sånt kan jag inte gå och bära på och vara tyst om hur länge som helst.

Så nu är korten på bordet när det gäller den avdelningen i kapitlett. Skönt.

Och du min vän, du vet vem du är, jag kommer aldrig sluta vara din vän, vad du än säger, tycker eller tror. Jag älskar dig mer än min egen mor, dina barn som mitt. Jag tänker komma till dig snart vare sig du vill det elller inte, bara så du vet det.

Och du min kära nyfunna, vill jag inte ge upp om. Det ska du veta. Mig blir du inte av med så lätt.

Hur kunde vi bli så olika du och jag?? Har du haft en värre uppväxt än mig?

är det därför du inte har förståndet kvar?? Du har bara mig och din sonson. varför tar du inte vara på oss? 

Jag visar dig gång på gång hur mycke du betyder för mig, men du tänker bara på dig själv, ser bara ditt. Du har aldrig sett MIG! Jag försöker göra allt för dig, hjälper dig, stöttar dig, precis det du aldrig gjorde för mig :( Du va inte d'är.

Glömmer aldrig min första skolavslutning, som alla vet hur speciell den är. Nya fina sommarkläder till kyrkan, alla förälädrar som följer med och håller i handen för att man är blyg och liten.

Den morgonen när jag exaltterad, vaknade, så låg det folk och sov överallt och dig kunde ja inte väcka med en bomb   

Så det blev ingen kyrk-avslutning för mig den dagen, jag låg på min säng å grät å avundades alla andra klasskompisar som va där. Sen klev jag upp, 7år gammal, och städade bort alla askoppar, utspridda fimpar, grogg-glas mm så ja åtminstone hade plats vid köksbordet att äta frukost vid.

Minns inte så mycket från min barndom för jag har förträngt det mesta. Kanske tack å lov för det. Det är mycket som jag bär på som måste ut, och nu fullständigt skiter jag i om det kommer ut. Orkar inte vara medberoende mer, hålla henne bakom ryggen. 

Men jag älskar dej mamma, mer än allt på denna jord....