Som barn var vi lata och slarviga. Vi var odågor som aldrig kunde hålla tyst under lektionerna, uppförde oss inte som flickor skulle och skämdes för att vi var annorlunda.


Många av oss hade svårt att få kompisar och mobbades, hörde till leda att vi borde kunna prestera bättre och tappade självförtroendet.


Det finns många missuppfattningar om adhd. En är påståendet att fler pojkar än flickor drabbas av adhd, något som visat sig helt fel. En annan är att adhd är en sjukdom; det är ett funktionshinder.


Men adhd är inte nödvändigtvis alltid ett hinder. Vi är kreativa och ser lösningar, går gärna utanför gängse ramar och kan fokusera i timmar på uppgifter om vi bara finner dem kul nog. 


Visst kan vi ha problem i vardagslivet, hushållsarbete kräver ganska god organisation. Tyvärr kan vi inte snyta tre ungar när vi har fyra kastruller på spisen och en tvättmaskin igång.


Vårt närminne fungerar sämre vid störning. Det handlar varken om lättja eller slarv men vi kämpar på och låtsas alltför ofta vara som andra.


Vi försöker tro på tesen att alla kan om de vill. Vi tävlar varje dag mot alla normala som lyckas komma ihåg föräldramöte, matsäck och gympapåse.


Vi har ofta också barn med adhd då ärftligheten är stor, och då har vi dubblat, eller kanske flerdubblat, problemen.


En kvinna med adhd – och som dessutom har barn med adhd – kan jämföras med en rörelsehindrad som deltar i 110 m häck eller en blind som placeras vid ratten i svenska rallyt. 


Och då vet man liksom redan innan hur det går.


     

Adhd skapades som namn på problemet stökiga pojkar. Så småningom har man förstått att det beror på bristande koncentrationsförmåga. Den som måste ägna all sin koncentration åt att sitta still har svårt att lära.


Till skillnad från utåtagerande pojkar ser man hur adhd-flickan likt Pippi vickar diskret på tårna, biter på håret eller pillar på sitt flagnande nagellack.


I klassrummet orkar lärarna inte ta sig an dessa osynliga, pratiga ­flickor när pojkarna samtidigt river­ ­huset. 


Nya studier i Västerås visar att minst 50 procent av dem som visar symtom på adhd är flickor. Ändå får tjejerna knappt någon del av hjälpresurserna, vare sig i skolan eller vården.


Inte heller när flickorna vuxit upp till kvinnor får de hjälp i någon större utsträckning. När de senare i livet blir mödrar får de, som de flesta adhd-kvinnor, bära skammen av Slarvmaja skrivet med tandborststänk på blusen.


Vi slarvmajor kräver därför: 


1. Screening av alla tonårsflickor i 7:an, 8:an och 9:an (Det handlar om sex enkla frågor.)


2. Coacher genom hela skoltiden till dem som fått sin diagnos.


3. Rådgivning (från Mödravårdscentralen tills barnen är myndiga) när Slarvmaja blir mamma.


4. Gratis påminnelsetjänst med sms från myndigheter.


5. Utbildning/information för chefer som har adhd-anställda


6. Klara regler om våra rättigheter och lika fördelning av pengar till både Slarvmajor och Stökpellar.


7. Klara regler från Försäkringskassan. Idag har många Slarvmajor svårt att försörja sig. Vi som inte fick behandling som barn har ofta redan psykiska skador av det bemötande vi fått.


Närsynta får glasögon, hörsel­skadade får hörapparater, den som skadat en fot får kryckor. Vi med adhd behöver vardagshjälp. 


Vår självkänsla är i många fall redan så långt i botten att det kan vara svårt att dra upp den igen men med stöd tror vi att det går. Ofta tror man ju att man är ensam med sitt problem. Men vi finns, vi är adhd-kvinnor och adhd-flickor.


I statistiken är vi osynliga, med ångest, ätstörningar och depressioner och vi är morsor som sliter hårt varje morgon för att kunna packa skolväskor och få ihop barnens frukost.


Nu har vi startat adhdkvinnor.se för att väcka uppmärksamhet och ställa krav.


Vår logga är en pöl med utspilld mjölk. Men den är inget vi längre gråter över. Vi är istället stolta över allt vi faktiskt är väldigt bra på. 


Kajsa Söderstrand f d informationschef vid Försvarsmaktens logistik, servicedivisionen


Marianne Berglund