Jag  funderar på att emigrera till ett land där allt är så enkelt som möjligt, där man lever för att skaffa mat och tak över huvudet varje dag.

Då blir livet ganska enkelt, så som det borde vara. I det moderna samhället måste vi hela tiden stå ut med en psykisk tortyr genom att vara rädda att inte räcka till, hela tiden prestera och leva upp till ett visst ideal. Visst man kan ignorera allt detta, men då blir du deprimerad och isolerad också.

Jag är stark för att jag känner mina svagheter...
Jag lever för att jag är en fighter...
Jag är klok för att jag har varit dum...                                            
Jag skrattar för att jag känt sorg…
Jag är den jag är för att jag levt som jag gjort,och jag är stolt över att vara jag idag

Kom över en blogg nyss, om en tjej som har en dödlig sjukdom som heter ALS = Amyotrofisk lateralskleros (ALS) är en neurodegenerativ nervsjukdom det vill säga den leder till att de nervceller som styr kroppens muskler gradvis förtvinar. Detta ger den sjuke först progressivt nedsatt motorik, följt av borttynande muskler (muskelatrofi) och slutligen generell förlamning. Den direkta dödsorsaken är ofta förlorad andningsförmåga.

Usch va hemskt! Nu skäms jag över  mig själv! Här klagar man och sjåpar sig, fyfasen!!

Nu funderar jag på om hon fortfarande är i livet, eftersom de senaste var skrivet i juli förra året.   

Ja man lär tänka till ibland. Tänk va många har det fruktansvärt svårt. Tänk om man kunde göra något,,, någonting åtminstone.

I stället lever man i sin lilla bubbla och skyddar sig från omvärldens alla sorger och faror, men missar även all glädje som finns därute och lurar.

Do you want to make a difference??

En måndag då allt blir fel. Konstigt när morgonen började så himla bra. Det bara tvärvände när jag kom till jobbet. Jag som sett fram emot lite jobb. Sen var det som att värmen gjorde det värre. Det blir ofta sådär, tål inte minsta lilla värme när jag får mina panikattacker. Svimfärdig, svettningar, social fobi,  huvudvärk ner i skuldrorna och allmänt förvirrad. Hatar detta!! Så fort jag kom hem så försvann alla symptom?? Fattar inte varför jag blir såhär? Det här är inte jag. Jag är väldigt social och glad som person engentligen. Försöker verkligen att ignorera när jag jag känner att det kryper på. 

God morgon!

Vaknade ganska pigg idag. Ska snart dammsuga sen ta en dusch innan jag drar iväg.

Pojken drog nyss iväg till praktiken. Sen ska han till Drivers, snart är han klar med moppe-körkortet.

Stolt jag är över honom nu, att allt går så bra. Han har verkligen mognat på senaste åren, på alla sätt och vis. Min lilla skitunge, som bli 17 om en månad. Wow! Ofattbart!

Fattar inte att ja har en snart vuxen son!

Och har lyckats bra med honom, han är en fin kille med enormt varmt hjärta. Mycket humor har jan oxå, min lilla clown. Han är så rolig, får skrattanfall nästan varje dag med honom haha!!

Dagen har präglats av värk, värk så jag mår illa. Är det inte skallen så är det övre rygg axlar och nacke, puh! 

Borde röra på mig mer, värken blir ju lindrigare då. Men jag har blivit så förbannat handlingsförlamad!!

Försvinn du av ondo ur min kropp eller måste jag driva ut dig med en exorsist!!??

<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<

Ska bli skönt att jobba i morgon igen, mår mycket bättre eller bäst då ska jag säga. Har aldrig varit så förtjust i helger faktiskt. Känns så dött då. Visst är det skönt men inte hela helgen hehe!

Längtar till på tisdag och forts på utredningen.

Undrar nervöst på hur det går med intervjun dem ska göra med min mor   

Och nu i veckan kommer jag få träffa en barndomsvän/skolkamrat igen, vi umgicks hela grundskoletiden och gick i samma klass. Hade mycke skoj ihop. Sen blev det skilda vägar och nu har vi setts en gång på ca 15 år. Hoppas jag får träffa hennes vackra barn oxå. Har bara träffat två av dem när dem va små. Kul ska det bli!