Jag är vad man brukar säga en stark personlighet, karismatisk, lätt för entusiasmera människor, engagerad, positiv, ”för mkt”, gränslös, integritetslös, hämningslös osv…
En ny insikt jag gjort för inte länge sen var:
”Bara för jag är en stark personlighet behöver jag inte ha ett starkt Jag”.
Blev ledsen den dagen detta slog mig. Ofta fungerat bra med vänner och speciellt i den kreativa delen av mitt yrke. Men ändå har det alltid funnits den där malande känslan av:
”åh tänk om jag blir påkommen, nu är jag snart avslöjad för vara den fejk jag försöker dölja”….
”Tänker jag och känner jag rätt nu…?”
”Är det jag säger verkligen något jag står för?”
”Säger jag detta bara för jag orkar inte med kritik och för få vara ifred med mig själv?”
Jag vet förnuftsmässigt att jag är bra på det jag gör (gjort) men jag vet också att jag valde det jag gör (gjort) som en ”easy way”- för det är den enda värld jag känner mig trygg i.
Men inte den värld jag nu stigit in i.
Nåväl.
Mycket har snurrat kring Socialt arv-avvikelse- aldrig känt mig hemma i mig själv- Självbild- Jagkänslan- mitt egenvärde- vilka är MINA behov- Varför finns jag?
För vem finns jag?
Varför känner jag mig så trasig?
Varför har mitt liv sett ut som det gjort?
Vad är mitt arv?
Till vilken miljö föddes jag?
Vilka valmöjligheter hade jag då?
Vilka har jag idag?
Är de val jag gör mina?
Är de förväntningar från andra?
Jag föddes med en skörhet.
Var människor omkring mig rädd om mig?
Såg de mig eller är jag någon som bara finns?
Hur vet man vikten av att vara rädd om sig om ingen visade:
Hur gör man?
Är jag värd att vara rädd om?
Dysfunktionella familjer/flräldrar kan helt klart förstärka negativt och”lösgöra” eller skjutsa på de ”medfödda” funktionerna.
Gemensamt för alla dysfunktionella familjer är att de skapar ett stressat klimat för barnen att leva i. Oavsett dysfunktinalitet.
Stress. Ett stressat barn….blir ”stress-skadad” på ena eller andra viset.
Hur skapas en Självbild med grundkänsla av
stress, brist på integritet och förvirring?
Vilka blir konsekvenserna?
Vilka vägar och hur mår ett Vuxet barn med denna självbild?
Jag en någon som behöver förstå hur jag skapades för kunna förändra det som faktiskt gick fel längs vägen.

mycket har hänt senaste veckorna. Mest tråkigheter och vet inte hur ja ska hantera allting riktigt. Blir så ledsen när speciellt när vänner inte verkar veta vem jag är eller hur jag funkar i livets kriser. Trodde på en av dem i alla fall. En av tre.

Men nu är ingen kvar    ok, ja får väl inget annat val än att ta det då. Orkar inte med några dagisfasoner å småbarnsintellekt. Fatta eler inte. Jag är den jag är och tvivlar du någonsin på det så vad kan jag göra?

Sen så har jag/vi i alla fall blivit av med en negativ person i vårat liv nyligen + en till som funnits med oss ett tag, tråkigt, ledsamt men det blir bättre så för oss. Och nu snackar jag inte vänner. en av dem är sonens sk far. Jag tog äntligen upp en sak med dem därnere i förrgår. Och då brakade helvetet loss, men det är ok, för vi vet att vi handlar efter hjärtat och ett barns känslor och rättigheter.

Man kan inte ha några barn och sen totalt rata ett annat, av sitt eget kött och blod. Sånt kan jag inte gå och bära på och vara tyst om hur länge som helst.

Så nu är korten på bordet när det gäller den avdelningen i kapitlett. Skönt.

Och du min vän, du vet vem du är, jag kommer aldrig sluta vara din vän, vad du än säger, tycker eller tror. Jag älskar dig mer än min egen mor, dina barn som mitt. Jag tänker komma till dig snart vare sig du vill det elller inte, bara så du vet det.

Och du min kära nyfunna, vill jag inte ge upp om. Det ska du veta. Mig blir du inte av med så lätt.

Hur kunde vi bli så olika du och jag?? Har du haft en värre uppväxt än mig?

är det därför du inte har förståndet kvar?? Du har bara mig och din sonson. varför tar du inte vara på oss? 

Jag visar dig gång på gång hur mycke du betyder för mig, men du tänker bara på dig själv, ser bara ditt. Du har aldrig sett MIG! Jag försöker göra allt för dig, hjälper dig, stöttar dig, precis det du aldrig gjorde för mig :( Du va inte d'är.

Glömmer aldrig min första skolavslutning, som alla vet hur speciell den är. Nya fina sommarkläder till kyrkan, alla förälädrar som följer med och håller i handen för att man är blyg och liten.

Den morgonen när jag exaltterad, vaknade, så låg det folk och sov överallt och dig kunde ja inte väcka med en bomb   

Så det blev ingen kyrk-avslutning för mig den dagen, jag låg på min säng å grät å avundades alla andra klasskompisar som va där. Sen klev jag upp, 7år gammal, och städade bort alla askoppar, utspridda fimpar, grogg-glas mm så ja åtminstone hade plats vid köksbordet att äta frukost vid.

Minns inte så mycket från min barndom för jag har förträngt det mesta. Kanske tack å lov för det. Det är mycket som jag bär på som måste ut, och nu fullständigt skiter jag i om det kommer ut. Orkar inte vara medberoende mer, hålla henne bakom ryggen. 

Men jag älskar dej mamma, mer än allt på denna jord....