Så igår ringde karln på skolan.

Han säger grinigt att han står fast i sitt beslut gällande frånvarosituationen. Då frågade jag vad han grundar det på?

- Aaa jo det grundar vi på hans höga frånvaro förra terminen.

Vänta lite nu..............

FÖRRA TERMINEN!??!!??

Men vad?? Förra terminen och det som va då, tog vi DÅ. Det diskuterades ändrades och fick bli heltidspraktik eftersom han har adhd och väldiga koncentrationssvårigheter. vilket gör det svårt för honom att sitta i skolbänken osv. Så då bestämde vi det före jul att nu ska vi hitta praktik åt honom.

Sen söktes det, plats efter plats men inget napp förränn nu i början på mars.

Och varför kommer då denna överaskning nu??

Det är inget jag blivit informerad om. Det kunde väl han ha sagt redan förra terminen då, att bara så ni vet så får ni inget studiemedel några månader nästa år! Så här kan det väl inte få gå till? 

Är det så här han tycker man ska göra med ungdommarna som kämpar och äntligen kommit igång med det som är viktigt trots att dem har svårt att hitta motivationen??

Fy faan va opedagogist!!!

Så nu ska jag gå vidare med detta. 

Vet bara inte vad/hur riktigt än. 

Vart vänder jag mig?

Kanske kontakta tidningen?

Skolledningen?

Eller allt ovan?

Jag lovar, jag ska göra allt åt det här, för jag vet när jag har rätt och nån gör fel!!

"Sätt inte krokben på den halte"

Det är bara för mycket nu... nu ger jag upp det här helvetet!

Fullkomligt skiter i det här nu!  Fyfaan! Det här är inte ett värdigt liv. 

Du finns i mitt hjärta och i mina tankar varje dag, varje timme varje minut. 

När du mår dåligt mår jag dåligt.

Vi har delat allt, vi har tömt vårat inre för varann. 

Delat kärlek, sorg och härliga tider.

Allt!

T.o.m våra barn, dina är mina och tvärtom.

När jag inte kan hjälpa dig, river stormen i mig...

känslan av maktlöshet och hjälplöshet äter upp mig.

Vad kan jag göra för dig?

Kan finnas där och stötta, uppmuntra när allt känns svart.

Det är väl en hel del, men ändå... 

När man älskar någon så vill man så gärna kunna befria dem från allt ont.

Hoppas du vet det, 

att jag är din vän för alltid....

tack för att du finns.....

Det är väl något vi frågar oss själva ibland. När vi gör misstag.....

Speciellt om man bryter mot en oskriven lag, som så många gör genom livets gång.

Så även om man nu råkat hamna i en sits som inte är så bekväm för dem inblandade, som man varit två eller t.o.m tre om  att  hamna  i,

ska man   då förtjäna    att   straffas    och   trakasseras   i   åratal? 

En   person   dömd   för   något     brott   får    sitta   av   eller    

betala  sitt   straff  och  sen   är    strafftiden  över  och dem   förtjänar (fast det är svårt i många fall) en ny chans i samhället. Men när det handlar om oskrivna lagar så finns de inga gränser. Jag hade då hellre suttit av straffet. Sen tycker jag att även om man felat, så är personerna som håller på och ska hämnas trakassera och sabotera ens hem osv sju gånger värre! Inte ett dugg bättre.

Hjärtats röst

Att bejaka hjärtats röst

skänker min längtande själ tröst.

Sakta ett frö börjar gro

som växer sig stark till tro.

Livet känns spira av hopp

genom hela min kropp.

Jag bärs fram av min inre kraft

som om jag vingar hade haft.

Jag svävar fram på moln så lätta

och vet inom mig att jag gör det rätta.

Inget därutanför ska få mig att vackla.

Oskrivna lagar är jag beredd att tackla

för hjärtats väg är den jag måste gå

om min själ inte dåligt ska må.

                                              En oskriven lag

Vänskap och kärlek på villkorlig dom är frihetsberövande av själ och hjärta.

Fullt lagligt är det dock att fritt följa den egna inre sanningen.

Högst sannolikt träder den lagliga rätten till villkorslös kärlek och vänskap då i kraft.

Jaa, nu sitter jag här och är nostalgisk igen. Lite för ofta kanske.

Har jag fastnat i det förflutna? Ibland känns det faktiskt olidligt när jag känner så starkt att jag vill "tillbaka".

Låter patetiskt va? Känns patetiskt i alla fall.

Jag undrar mycket över vad det beror på att det känns så överdrivet jobbigt att längta tillbax sådär?

Sen kom jag på det.

Det måste bero på att jag tog helt fel vägar hela tiden.

Fel val, fel fel fel!   

Betyder det så? Och att mitt liv e så tomt och trist? All tid gick förgäves pga mina dåliga val och min brist på förnuftigt omdöme. Det va inget jag fick lära mig eller blev uppmuntrad till. Jag bara slungades ut i livet med outväxta vingar, med ett brak! Och brakelibrak blev det också, gång på gång. Snacka om att lära sig på plats, utan förberedelser eller förvarningar.

Ojdå!!? Var det så det funkade, var det så det skulle gå till?