Ska de vara så svårt, att skaffa bättre resurser och hjälp åt våra ungdommar,
speciellt dem som e på glid, inte har nån motivation osv??
Tex, att hitta en lämplig mentor/kontaktperson som passar var och en.
Kanske en tuff karl i medelåldern som varit med om de mesta, som tex missbruk, kriminalitet mm, som har tagit sig ur det och vänt om sitt liv ordentligt.
Som kan dra med dem ut på vettiga saker som har med verkliga livet å göra, kanske ta med dem på sitt jobb och/eller berätta deras erfarenheter.
Jag vet att det ska ju vara en förälders uppgift, men ibland funkar inte det av olika anledningar.
Är inte detta viktigare än något annat?
För hur ska det se ut för den generationen framöver om inte något görs?
Hur ska samhället bli?
Hur ska livet bli för dessa individer, som är i desperat behov av vägledning?
Ser bara hur det blev för mig själv, är ett levande bevis på denna ignorans!!
Jag kämpar verkligen ,försöker och gör mitt bästa, men känner mig motarbetad av myndigheter som inte verkar bry sig, vare sig de handlar om pengar eller andra resurser!
Och vi föräldrar som lever i ständig oro, maktlöshet å hjälplöshet, mår psykiskt dåligt av detta, och som i sin tur ska orka sitt eget liv.
Det är INTE lätt för varken oss eller barnen!
Skärpning!!!!!!!!!!!!!!!!!!!